Cante, baile och toque förklarade

Tre delar, en konst

Unescos postning för flamenco beskriver det som ett konstnärligt uttryck som förenar sång, som den kallar cante, dans, kallad baile, och musikalitet, kallad toque. De tre är inte separata akter som turas om. De samverkar, och i ett trångt rum kan du följa hur den ena lutar sig mot den andra: sångarens fras sätter dansarens tempo, och gitarristen svarar båda. Unesco noterar också att kastanjetter, handklappningar och fotstampningar kan ansluta sig till dem. Avsnitten nedan tar varje del i tur och ordning.

Cante: sången

En flamencosångare är en cantaor, enligt Wikipedia. Royal Spanish Academy, som Wikipedia citerar, definierar cante som handlingen eller effekten av att sjunga vilken andalusisk sång som helst. Den djupaste, mest allvarliga nivån av flamencosång kallas cante jondo, vilket betyder djup sång. Wikipedia säger att siguiriya är sångtypen i dess kärna, med hänvisning till kompositören Manuel de Falla, och knyter traditionen nära till romernas lidande och marginalisering. Orden behöver inte förstås för att rösten ska träffa.

Baile: dansen

Wikipedia förenar flamencodansens känslomässiga intensitet med en stolt hållning, uttrycksfulla armar och perkussiv fotstampning. Armarna kröker sig runt huvudet och kroppen snarare än sträcks ut. De volangprydda, voluminösa prickiga klänningarna som ses på andalusiska festivaler härstammar från klänningen som bärs för sevillanas på Seville Feria, och samma artikel säger att kastanjetter används som rekvisita i modern flamenco men inte ofta används i den improviserade stilen. I ett litet rum är stampningen ett ljud lika mycket som en syn.

Toque: gitarren

Flamencogitarrister kallas tocaores, enligt Wikipedia, och många använder en flamencogitarr, som är lättare och smalare än en klassisk gitarr med en klang som lämpar sig för att ackompanjera sångaren. UNESCO tillägger att gitarrspelet har rört sig bortom ackompanjemanget. Wikipedia listar tekniker som picado, strumming och tremolo. I en föreställning sätter gitarren tonarten för sångaren, markerar rytmen för dansaren och kliver ibland fram på egen hand. Guiden till flamencogitarren och cajónen går ännu längre.

Läs nästa: Flamencogitarren och cajónen

Compás: cykeln som håller det samman

Wikipedia kallar compás grundläggande för flamenco. Det beskrivs som rytmiska cykler, där tolvslagmönster är vanligast, och bulerías utnämns till den emblemiska palon. När ingen gitarrist är närvarande bärs compás av handklappningar, så kallade palmas. För en lyssnare är compás den återkommande pulsen som dansarens fötter och sångarens fraser återvänder till. Du behöver inte räkna den. Att klappa med är valfritt, och föreställningen kommer inte att be dig om det.

Jaleo: rösterna runt musiken

Wikipedia beskriver jaleo som de rytmiska handklappningarna och de vokala ropen som uppmuntrar och stöttar artisterna, och kallar det en integrerad del av konsten. Ropen inkluderar olé och así se baila, som betyder att det är så man dansar. Klappningar kan vara ihåliga, från kupade händer, eller skarpa, från stela fingrar mot handflatan, och fingersnärtar och fotstampningar räknas också. Artisterna på scenen bidrar ofta med det åt varandra, vilket är en del av varför en liten föreställning kan kännas som ett samtal.